Jaa och så kommer då den stora förklaringen...
När man är med barn så förväntas det att det ska vara mysigt och härligt och det ska sparka och man ska vänta så mycket på den stora dagen! Ibland blir det inte så.... Denna gången är det något som inte riktigt har gåt som det ska. Barnet mår aldeles strålande där inne och har ett hjärtljud mellan 140 och 150 och tycker inte att livet kunde vara bättre medans jag har panikataker varje gång det sparkar. Så för tillfället går jag på antideprisiva och ångestdempande medeciner för att ta mej upp ur sängen på dagarna. Där kommer förklaringen till att jag inte riktigt orkar träffa folk eller gå på stan eller höra av mej som jag brukar. Det har gåt en del rykten om att jag och Max har gjort slut eller att jag skulle ha fåt missfall men så är det inte. Tvärt om. Gällande Max och mej är det bättre än någonsin. Det här har svettsat ihop oss mer och vi är närmare varnadra än vad vi trodde var möjligt. Jag hoppas att det inte kommer fortsätta efter förlossningen med dessa panikutbrott men det får tiden utvisa. Så nu kan alla sluta spekulera i vad det är som har hänt för så här är det.
